Måla. Från prestation till glädje

I dag har jag min målardag.

Märker hur jag känner mig jätteglad när jag skriver det. Och lite barnsligt mallig nästan. Precis som om jag ska avslöja en hemlis. Som om jag berättar något som är lite, tja, förbjudet. Hm, intressant, vems röst är det egentligen jag hör som säger, -Va, jobbar du inte, det är ju torsdag?! Min egen tro, att jag gör något märkligt , eller en föreställning jag har om att den som jobbar mest och har minst tid för sig själv vinner?!

Tja, jag vet inte. Nu har jag blivit så vuxen så jag tror jag struntar i vilket.

Jag mår så bra av att måla.

Jag har sedan snart ett år bestämt mig för att göra en dag i veckan till just min målardag. Låter det lyxigt? Ja, det är det säkert för många, och ja, visst är jag priviligierad som kan göra så. Jag är ju så kallat ”min egen chef”,  och då bestämmer jag lite lättare hur jag vill disponera min tid. Som egenföretagare med endast sig själv som anställd kan det bli verklighet. I alla fall har jag bestämt att det ska vara så för mig.

Varför har jag då bestämt detta?

Det handlar om att ta mig själv på allvar, att efter alla dessa år låta mig själv förstå hur viktigt det är för mig att ge mig själv uttryck genom färg på en duk.

Det är som om jag varit en champagneflaska med en kork som vill flyga ut av kraften i bubblorna som är instängda.

En kreativitet i mig som legat undertryckt , som jag inte gett det uttryck den behövt. Som skapat frustration.

Jamen, varför har du inte bara målat då kanske du undrar?!

Bra fråga. Jag har gått en mängd olika målar-kurser genom alla år, akvarell, kroki, olja, målarskola med alla tekniker som finns. Men, jag har aldrig riktigt varit nöjd. Har liksom inte hittat det, hittat mig i det.

Inre kritiker

Det har för mig handlat så mycket om prestation, om min stora inre kritiker.

Den som ständigt ropat ut; du kan inte inte, det där blev väl ändå inte likt, men oj så dåligt…

En del av mig som då gett upp, kapitulerat inför denna starka röst med dess tråkiga budskap.

Jag träffade vid något tillfälle en Terapeut, som jag tror jag då hade kontakt med i någon egen frågeställning i livet. Det har ju varit några sådana frågor genom åren, och hon berättade för mig vad måleriet gjort för henne. Det blev då så tydligt hur terapeutiskt just, eller även, måleriet är. Att se hur vi kan ges möjlighet , att när vi vågar släppa taget, ge uttryck för vårat inre genom färger, måleriet.

På hennes inrådan åkte jag till Öland för att gå en kurs i Vedic Art. En metod där den inre skaparlusten och det personliga uttryckssättet räknas och uppmuntras.

Där startade min lust till måleriet  igen. Där började jag känna mig fri och min inre kritiker skickades på semester, även om den absolut ropar emellanåt. Men med lägre röst och mindre hotfull.

Numer tänker jag inte i termer av bra eller dåligt, rätt eller fel, duga eller inte duga.

Ja ok, visst händer det. Jag är ju människa.

Nä, nu målar jag så det ryker, eller snarare skvätter. Jag har haft utställning. Ett jättekliv för mig att ta. Snart har jag utställning igen.

Jag får ett fantastiskt gehör. Jag blir så överväldigad. Många av mina målningar har fått nya hem. Vilken glädje!

Jag väcker känslor. Jag har förstått att jag berör.

Detta bara genom att våga vara det och den jag är. Tillsammans med mina färger. Är det inte otroligt så säg. Ja, du kanske har fattat det i ditt liv för länge sedan och vågat, men för mig har det tagit tid.

Och, nu är champagnekorken ute!

Inger