Rädd för dina känslor

Känna rädsla för sina känslor

Jag hör många gånger från mina klienter att dom känner en rädsla för att börja titta på sin historia, en rädsla för att då bli galen, tokig, om dom plockar fram sina bortträngda känslor och gömda upplevelse-bagage.

Tänk om jag blir en blöt fläck på golvet? Kommer jag att tappa kontrollen? Vem blir jag?

Vi är rädda för att packa upp den där ryggsäcken vi burit på i kanske stora delar av vårt liv, som känns tung och som har ett innehåll vi kanske anar men inte vill se.

Det är som att leva med en del av sig själv som man inte vill kännas vid men som ständigt och jämt gör sig påmind. Hur jag än vänder mig så är säcken där. 

Överlevnadsstrategi

Kanske lärde jag mig tidigt att vissa känslor inte var tillåtna. Kanske hade jag upplevelser där det inte fanns någon vuxen vid min sida som kunde hjälpa mig att förstå det som hände. Var jag ett övergivet barn som inte fick synas och höras? Jag stoppar  då undan mina känslor, trycker ner, motar bort, lägger locket på för att kunna gå vidare. Så många anledningar det finns till att jag skapar en överlevnadsstrategi som innebär att inte känna eller minnas.

Känslostormar

När jag gick in i min utbildning till samtalsterapeut, som varade i många år, så hade jag så många gånger just den rädslan också. Vad är det för spöken som ligger här och lurar som bara väntar på att bli utsläppta?!Hur ser dessa spöken ut och vad tänker dom ställa till med?Att börja minnas och bli medveten om delar av livet som legat i det fördolda av olika anledningar kan göra ont. Känslovågor som stormar upp och som kan upplevas som om dom tar med dig ut i havsdjupet.

Min erfarenhet och kunskap säger  att vi släpper fram så mycket som vi tål. En bit i taget. Det handlar inte om att forcera , att tvinga fram något.

Doppa en tå i (känslo)-havet, dra in foten när du blir rädd, stick fram den igen när du blir lite tryggare. Håll någon i handen. En duktig samtalsterapeut följer med dig här och håller dig i processen.Här kommer tiden in i bilden också. Vi behöver släppa fram känslor i en varsam takt. Det är som att skala en lök. Ett lager i taget.

Ibland stämmer det gamla talesättet så väl :

-Trollen spricker i solen.

Men inte alltid, där behöver vi ha full respekt och varsamhet.

Den inre resan

Under  min utbildning på Institutet  hade vi alltid en sommarskola för alla lärare och elever som avslutade skolåret.En av kvällarna brukade ägnas åt en befriande skoj och skrattkväll.     Där fick vi elever spexa och ha bus för oss.

Då jag under en tid i mitt liv jobbade som flygvärdinna fick jag infallet att göra en liknelse mellan vår utbildning, som var en rejäl känsloresa, och en flygresa. Så med den erfarenheten i fickan komponerade jag en text som blev väldigt passande för var vi just då befann oss på vår upptäcktsresa i känslo-världen.

Den lyder så här;

”Mina damer och herrar, vi ber att få hälsa er hjärtligt välkomna till ”The Inner Worlds Airline” och den här resan som ska ta er till ert sanna jag. Resan beräknas till en livstid och lite till. Under färden kommer vi dock att göra vissa uppehåll. Vi har nöjet att på den här turen få servera er glädje, sorg, förtvivlan samt insikter och eftertanke.För endast ett par deciliter tårar kan man bli serverad skräck med ett inslag av lätthet.

Under era säten finns flytvästar, vilket garanterar att ni kommer att överleva och ej drunkna i känslohavet hur mycket det än kommer att storma här utanför våra fönster.Vi garanterar dock en kraftig turbulens med jämna mellanrum men syrgas finns tillgänglig för dom av er som tror ni håller på att omkomma.

Så här innan start ber vi er luta er tillbaka i livs-sätet, spänn fast era bälten och sitt i stolen tills skylten med ”tillåtelse till livet” tänds.Vi påminner också om att ta en titt ut genom fönstret emellanåt där ni kan beskåda era liv i både ljus och mörker.Observera att skratt är tillåtet även under start och landning.

Vi önskar er en upplevelserik resa och tack för att ni valt att resa med oss på Livsresor och ”The The Inner Worlds Airline”.

Inger