Tvivel och Rädsla när vi ska ta nya steg i livet

 

Ibland tänker jag att vi behöver några liv på oss för att veta hur det ska levas.

När allt är lätt och allt flyter på, ja då känns allt så självklart på något vis. Och så kommer vi ofrånkomligt till dagar, händelser, perioder i livet när nya steg och beslut känns nödvändiga.

Oj så svårt det kan upplevas. Att behöva veta vilken väg man ska gå, eller hur jag ska hantera en oförutsedd händelse i livet. Jag minns min egen vånda som varade i en upplevd evighet, när jag förstod att det jobb, den anställning jag hade var helt fel för mig. Jag som var så glad när jobbet blev mitt.

Jag gick länge omkring med en stor sten i min sko, som jag inte ville låtsas om. Skavet blev större och större. Jag trodde det skulle bli bättre om jag bara bet ihop, inte var så kritisk, inte kände efter så mycket. Jag tyckte ju jag hade så mycket att ge.

Jag ville ju vara med och göra skillnad.

En klump av obehag

Jag åkte dag efter dag till jobbet med en stor klump av obehag i magen. Skulle jag mötas av kollegor som inte mötte min blick i dag också, var det ännu en dag där jag skulle uppleva mig osynlig och inte få använda min kompetens i området. Jag visste ju att jag kunde mycket här, att jag ville bidra. Det här var en arbetsplats som var tuff, här gällde det att vi kollegor var stöd för varandra och gav varandra utrymme. Det skedde inte. Till slut förstod jag att jag inte skulle få det jag så mycket behövde.

Respekt, tillhörighet, att bli lyssnad på. Allt det som jag i dag vet ännu mer om. Rent Neuro – Biologiskt. Hör mig, begrip mig och ge mig respons.

Sjukskriven

Jag var tvungen att bli sjukskriven innan jag på riktigt ville förstå, efter flera år faktiskt, att jag behövde säga upp mig. Min arbetsplats skulle inte bli det jag hoppats och trott.

Jag hoppade rätt ut i det okända, utan att veta vad jag skulle landa i. Det fanns ingen annan väg.

När jag efter en tid fick veta att många efter mig slutat av samma anledning, kunde jag ju på riktigt förstå att det var arbetsplatsen och inte mig det var fel på. Så lätt det är att ta på sig skuld och tro att man är fel.

Befrielse

Att ta beslutet att säga upp mig var rätt och jag var nöjd. Befrielsen var total när steget var taget. Jag kände mig stolt, jag respekterade mig själv, jag tog min inre röst på allvar och vågade lyssna på den. Och visst var jag rädd. Vad skulle hända nu? Vilken vägskulle jag gå?

Men en sak jag snabbt förstod var att jag aldrig någonsin skulle gå så länge med en sten i min sko igen.

Du har en inre röst

Våga lyssna, våga ta dig själv på allvar.

Det steg jag då tog blev början på det jag innerst inne visste att jag ville och längtade efter. Nu hade jag inget att förlora. Jag startade min egen verksamhet fullt ut och fick börja jobba med det jag tycker är viktigt på riktigt. Jag blev Samtalsterapeut på heltid. Ett litet steg i taget och med mycket träning i tillit.

Från mitt sätt att se på livet och på hur vi går på vår livsväg kan jag bara konstatera att jag behövde den här erfarenheten för att ta just nästa stora kliv i mitt liv.

Så, ur känsla av hopplöshet och vanmakt kan den vackraste trädgård få börja växa.

Inger

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


Kommentarer

Inga kommentarer än.